Hanna Ek, Blogg, Sundsvall - Hnny.blogg.se

Livet igenom instagram den senaste veckan.

Skrivet 2012-05-24 klockan 11:53:47

Kommentera inlägget (0 kommentarer)

Intervju med Krtistian Anttila från förra månaden.

Skrivet 2012-05-21 klockan 14:05:00

Kristian Anttila är aktuell med sitt nya album ”Djur och människor”. Efter snart tio år i branschen är han ett av de största namnen inom svensk indie-pop och turnerar nu genom Sverige. Det nya albumet spelades in i en kyrka i Dalsland. I April spelade han på Pipeline i Sundsvall och jag träffade honom innan spelningen för att prata om den aktuella skivan.

Jag möter upp Kristian utanför hotellet där han bor under sin spelning i Sundsvall. Det är en mulen kväll och om knappt två timmar så ska han kliva upp på musikföreningen Pipelines scen. Han har ett guldband i håret och ser lite stressad ut. Han föreslår att vi ska gå in till hotellobbyn och vi letar upp ett hörn där vi kan prata ostört.

Vad betyder den nya skivan för dig och når den upp till dina egna förväntningar?

Jag har aldrig riktigt perspektiv på en skiva från första början. Det är oftast när det gått cirka ett eller två år och jag har påbörjat ännu en ny skiva som jag börjar förstå mig på den gamla. Jag är alltid stolt och nöjd över det jag gör. Jag känner att jag alltid lyckas få låtarna att representera den perioden som de skapades under, hur jag hade det känslomässigt och var jag befann mig i livet.

 Hur går skapandeprocessen till och skriver du mycket utifrån ditt eget liv?

Den här skivan är nog mer än någonsin här och nu, många av mina tidigare skivor har blickat tillbaka mycket. Nästan alla skivor tar sin början i att jag tänker ”Nu ska jag visa dem, nu ska dem få på käften.” och jag inbillar alltid mig ganska långt in i processen att det här är århundradets hårdaste punkplatta. Till att jag inser att det slutar som någonting helt annat. Och mer än någonsin så var det så den här gången. Jag ville göra en jättehård punkplatta. Vi skulle bara ställa upp våra instrument och spela in den i ett cykelrum. Och så skulle vi spela in den på 40 minuter. Sedan skulle vi lämna den så, hård, kall och rå.

Men så blev det inte?

Nej, vi hittade ingen lokal som passade, men till slut fick vi tag i en kyrka mitt ute i ingenstans, i Dalsland. Vi bestämde oss för att jobba koncentrerat den här gången. Eftersom att alla tidigare skivor har varit så splittrade och tagit så lång tid att göra. Själva inspelningen brukar alltid ta ungefär två år men istället så gjorde vi det på cirka två dagar.

Vi åkte ut till kyrkan och bestämde oss för att inte åka hem förrän vi var klara. När vi väl kom fram så insåg vi att vi inte hade någon täckning. inget Internet fungerade och vi hade ingen tv. Den största attraktionen som fanns i närheten var en häst som stod i en hage fem kilometer bort. Det fanns inga distraktioner och det roligaste vi kunde göra var att spela musik. Och det var det vi gjorde, från morgon till kväll.

Trodde du dagen då din första skiva släpptes att du skulle ta dig hit där du är idag?

Tvärtom, där jag befann mig dagarna innan mitt skivsläpp, och sen nästan tio år senare då jag fick insyn så tyckte jag att jag var misslyckad. Då så hade jag vansinniga ambitioner och var fast övertygad om att världen skulle välta nu när min skiva släpps. Också vaknar man morgonen då den ska finnas i butik, och allt är bara som vanligt. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång jag släpper en ny skiva att jag inte vaknar av fyrverkerier samma morgon. Mitt artisteri går nästan alltid i samma vågor. Självförtroendet är på topp dagarna innan jag släpper en skiva och jag tänker att det är nu det händer. Och så släpper vi skivan och sedan händer det inte, och då går jag ner i en riktigt tung depression. Jag brukar inte skriva musik på ett halvår. Jag känner bara, nu är det slut. Jag orkar inte, jag tycker inte att det är kul. Men sen så är det någonting som börjar bubbla igen, det kliar i bröstet för att det är någonting som vill ut. Och så börjar det om igen, från botten till att vara full av självförtroende igen. Det kanske är en förutsättning för att man ska orka med hela apparaten tills att skivan är klar, det är som att jag måste tycka att jag är bäst på jorden för att det ska funka. Det jag brukar säga att det är nittio procent självförtroende och tio procent talang. Just nu är jag i dalfasen igen.

Varför är det så, varför dalar du redan två veckor efter ditt skivsläpp?

Jag vet inte, jag tappar självförtroendet igen. Jag krockar alltid på releasedagen, alla förväntningar bara brakar rätt ner i backen.

Din nya skiva skiljer sig en del ifrån det tidigare du har släppt. Känner du att du har utvecklas?

Jag tycker inte om den första skivan och vi spelar nästan aldrig låtar från den. Jag antar att den människa jag är idag inte riktigt tycker om åsikterna som jag uttryckte då. Jag var så dramatisk; ”Här står jag och ska livet av mig” eller ”Nu ska jag ut och göra revolution på gatorna”.  Där befinner jag mig inte idag, på gott och ont. Det var så stora gester på den första skivan och det märks att det är en väldig bipolär människa som gjort den. Det skiftade mellan att ena dagen stå på bergstoppen och överväga om man ska hoppa och andra dagen stå redo för att bränna ner hela Göteborg.

Hur går det till då du skapar en ny låt?

Ofta nu för tiden så skriver jag bara i huvudet. Jag kan göra en låt i huvudet, och resterande jobb är att bara hitta var ackorden ligger på gitarren. Jag kan ha låten klar medan jag dammsuger hemma eller medan jag äter en korv. Själva grunden till en låt går ganska snabbt att göra. Just kreativitet och skapande går inte att ta på, det bara kommer. Jag vet inte hur saker blir till, jag känner mig verkligen som en trollkarl ibland då jag trollar fram en låt ur ingenting.

Ska du spela på festivaler i sommar och spelar det någon roll för dig hur stor publiken är när du uppträder?

Ja, det ska vi göra, men jag får tyvärr inte säga vilka än för då blir de jättearga på mig. Under april, maj och juni så turnerar vi runt i Sverige. Angående publiken så tror man kanske att det ska spela någon roll, men jag vet att jag kan bli lika glad av att spela för tre personer i Kumla som att spela för femtusen människor i en festivalpublik. Jag kan få starka känslor av att bara spela låtarna, men mötet med publiken är ju också starkt såklart. Det blir ju någon form av samhörighet. Inte minst känslan av att veta att man har lyckats beröra människor med det man gör. Man ser i folk att de inte kan låta bli att röra på sig till musiken, ibland skriker de och nyligen var det till och med någon som grät hela konserten. Det är ett underbart kvitto på att man kan beröra människor som man inte ens har träffat.

Vad har du för intressen om man bortser från musiken?

Jag har inga intressen i organiserad form om man säger så. Det är inte så att jag går till bridgelokalen varje tisdag och spelar med grabbarna. Jag har väl bara en stor nyfikenhet på livet, jag har ju en väldigt flexibel vardag om man säger så. Jag sitter patetiskt mycket vid Google och söker på saker som jag vill veta mer om. Jag bara suger upp all fakta som en stor tvättsvamp. I andra människors ögon så har jag nog en väldigt flummig vardag, men vad folk inte föreställer sig av mig är att jag tränar väldigt mycket och lagar mat. Det är ingen som kan få ihop det med den stereotyp som finns av mig.

Kommentera inlägget (1 kommentarer)

Growing up is losing some illusions, in order to acquire others

Skrivet 2012-05-14 klockan 22:06:06

Dom senaste dagarna har bestått av jobb, snabbmat, skratt och tårar. Spenderade hela helgen som var hemma med Anton och mitt i natten så drabbades jag av "Vad vill jag bli paniken". Eftersom att jag har missat massor av skola under gymnasietiden så har jag otroligt mycket saker som jag måste ta tag i och tenta av. Det har inte rört mig alls tidigare, konstigt nog. Och plötsligt slog det mig, jag vill inte stå där då betygen delas ut och få ingenting. Jag vill också kämpa, jag vill också kunna söka vidare, jag vill också kunna gå ut studenten och vara stolt över mig själv. Efter att ha gråtit kanske 4 timmar, panikat i 2 så bestämde jag mig nog. Jag ska försöka få allting färdigt tills att jag tar studenten. Och nu, dagen efter ungefär så har jag lugnat ner mig och gjort så mycket jag kan. Lite i taget. Mår aningen bättre, och på något sätt så känns det bra att ha lite ångest, för det kanske innebär att jag verkligen tar tag i saker. Nu är det en kvart kvar tills att Anton kliver in igenom dörren. Jag är klar med det jag behövde göra idag och nu ska jag bädda ner mig i sängen och sen kramas. Ville bara dela med mig av det. Hur mår ni? Lite tysta därute. Och jag vill tacka alla ni som uppmuntrat mig idag. Många kramar.

Kommentera inlägget (5 kommentarer)

Dom sa till mig, far inte till Stockholm. Du blir aldrig mer densamma.

Skrivet 2012-05-14 klockan 17:12:53

Är det tillåtet att tycka som man vill? Är en fråga jag ställer till mig själv flera gånger i månaden. Ni som bor i Sundsvall eller läser tidningen i allmänhet har förmodligen läst om en våldtäkt som ägde rum i en liten by utanför Sundsvall. Det tog inte lång tid för media att nappa på händelsen, och för det första för några att gå ut med fel information. 76åring häktad misstänkt för våldtäkt på barn. Men häktningorden hade varit felstavad och dom hade missat "för medhjälp." Alltså medhjälp till våldtäkt.

Jag har läst på forum, i tidningar och på facebook hela veckan. Hatet bara regnar. Framförallt för att människor inte kan ta saker med en nypa salt. Lugna sig, tänka efter. Nej, för små samhällen funkar inte så. Jag växte upp i Matfors, det är en liten by utanför Sundsvall. Bortslösad tid tänker jag ibland. Och nu ska jag berätta hela historien. Från början till slut, varför jag lämnar ut mina åsikter. Och tro mig, jag väljer mina ord noga den här gången.

När jag var tretton år så började jag för första gången att umgås med dom som senare skulle bli mina närmsta vänner. Många av mina nyskaffade vänner var problembarn, som man kallar det. Dom som inte klarade skolan och dom som i mina ögon för fem år sen nu, var lite roligare att spendera sin tid med. Jag träffade en vän först av dom alla, han var den mest energifulla person jag hade stött på och med glimten i ögat så sa han precis vad han tyckte utan att vara rädd för vad någon skulle tycka och tänka. Han och några vänner presenterade mig för 76åringen som nu står i tidningrubrikerna. Jag upplevde honom som trevlig, driven och med ett fast mål att det skulle gå bra för mina nyblivna vänner. Ett år senare så hade jag samlat på mig ett helt nytt umgänge och trivdes väldigt bra med hur allting var. Förutom ett struligt hem pga föräldrar som var rasande över att jag umgicks med personer som var upp till fem år äldre än mig.

Matfors har inte alltid varit dåligt. En gång för länge sen så brann sommarkvällarna, det existerade en gemenskap mellan oss som jag inte vet om jag kommer få känna på igen. Jag träffade niclas där för första gången, jag levde halva min ungdom där. Jag delade allting med dom människorna en gång och det gör ont i mig att tänka på hur fel allting slutade.  Att jag accepterade den gamla mannen så mycket tyckte självklart mina föräldrar var väldigt fel. Men jag tyckte ingenting illa om honom, upplevde aldrig honom som obehaglig och oräkneligt många gånger så skjutsade han hem oss från fester som vi inte fick gå på och skrattade argt åt att vi inte kunde erkänna att skolan var åt helvete. Pratade om jobb och att vi måste hjälpa varandra för att han visste mycket väl om att den, den och den personen låg i stora problem. Han följde med till rättegångar och gav stöd till dom äldre och svor över att ingen vuxen tog åt sig av det han hade att säga. Han berättade historier om kvinnor han hade älskat för många år sen och skämtade elakt tillbaka då någon jävlades med honom. 

När jag hade fyllt sexton år så berättade en vän någonting fruktansvärt för mig. Någonting som krossade mycket av den lilla värld jag då levde i. Hon hade blivit utsatt för övergrepp under många års tid. Hon hade varit bland mina bästa vänner i flera års tid och jag hade varit vid mannen som skadat henne för livet hundratals gånger utan att veta någonting. Och än idag så sitter jag och försöker förstå hur jag inte kunde se någonting.

Sanningen är den att man ser inte sånt, det händer då man minst förväntar sig och att våga gå ut och berätta att man har blivit utsatt är det svåraste och det starkaste man kan göra. Precis där så hände någonting med livet. Jag visste mycket väl om att många närstående till mig hade börjat med att ta droger på rutin. Men någonstans där så hade jag accepterat det, varför? För att jag som brukar vara den som säger stopp, det räcker. Hade tappat bort sina gränser på vägen, det blev plötsligt någonting som tillhörde vardagen att se en nerpundad 30åring vingla in på Ica när man var påväg till skolbussen. En dag från ingenstans så förlorade vi personen som jag berättade om i början av texten. Och i övrigt så hade missbruken för vissa personer eskalerat. Hade man kunnat förändra någonting?

Hade skolan kunnat förändra någonting? Jag gick in på högstadieskolan jag tidigare gått på och letade rätt på rektorn. Samma dag som vi skulle hålla minnestund för min vän, och bad honom att ha flaggan på halvstång för en tidigare elev. Han sa nej, jag vet fortfarande inte varför. Också vände han bort sig från mina tårfyllda ögon och sa någonting om någonting han skulle göra och gick vidare. Jag grät hela vägen hem för att jag hatade honom. Hatade hur lite dom verkligen brydde sig och hatade hur misslyckat allting hade blivit. Några veckor senare så skrek jag till min mamma att jag inte orkade med. Orkade inte mer av Matfors, orkade inte mer av arga mammor som inte hejade tillbaka, idiotiska rektorer, gamla vänner med rödsprängda ögon och ett liv som jag aldrig bett om.

Några månader senare flyttade jag till stan och satte inte min fot i Matfors på väldigt lång tid. 76åringen ringde mig och sa till mig att, han hade insett någonting. Att det skulle gå utmärkt för mig, att jag bara var en oslipad diamant och att han hade läst någonting jag skrivit, att jag borde skriva en bok om livet någondag. Att jag inte behövde mina gamla vänner just nu. Han visste hur illa det hade slutat och han uppmuntrade min flytt. - Glöm inte bort en gammal man bara. Sa han till mig. Ett tag senare så förlorade jag Niclas. Det var en svart period. Han lämnade tulpaner till min mamma och sa till mig i telefonen "Jag minns då vi stog vid sjön och du hade fått ett leende på läpparna. Jag såg på dig att du hade hittat kärleken och du skrattade."

Jag kan inte svara på om det har skett en våldtäkt. Men enligt vänner och bekanta så är det som har hänt bara ett skämt som gick överstyr. Det har kommit upp information om att alla hade kläder på sig. Det jag är emot, är att ni människor dömmer utan att veta. När jag var yngre så kallade dom mig värdelös för att jag hade blonderat hår och såg ut som att jag inte hade mer innanför mig. Jag vet hur bra små samhällen är på att bara ta in det första dom ser och skapa en egen bild av saker. Om ni ska vara arga på riktigt så var det på dom unga killarna som har utfört en våldtäkt på en jämårig kille. Samma personer som tidigare var inblandad i en annan våldtäkt. Och det konstiga är att jag har träffat några av de inblandade och blir så upprörd på hur mycket dom slösar bort sig själva på att vara dumma. Var arga på att ingen stödjer henne som berättade att hon blev våldtagen. Skäms över att hon blir kränkt via internet. Skäms över att Matfors som samhälle är tomt, misslyckat och ingenting i jämnförelse med vad det brukade vara. Det går att förändra men ingenting händer av att sitta inlåsta hemma och vara arga på att saker inte är som ni vill att det ska vara. Jag brukade en gång älska den platsen som nu är ingenting för mig.

Kommentera inlägget (6 kommentarer)

Fashion fades, style is eternal.

Skrivet 2012-05-11 klockan 22:02:55

Kommentera inlägget (4 kommentarer)

We live in an age when pizza gets to your home before the police.

Skrivet 2012-05-11 klockan 00:38:34

Kommentera inlägget (2 kommentarer)

Bubblegum bitch.

Skrivet 2012-05-10 klockan 19:03:55

Linne: Gina tricot Jeans: Rut mfl Jacka: Återkommande mode Tshirt med fransar: homemade. Skjorta; pojkvän.

Kommentera inlägget (2 kommentarer)

Torsdagmorgon.

Skrivet 2012-05-10 klockan 13:44:46

Kommentera inlägget (2 kommentarer)

En kväll med senapsgul tröja och plugg i sängen.

Skrivet 2012-05-09 klockan 17:34:49

Hej, här är jag. Idag så har jag fått en systemkamera. Äntligen. Så jag antar att jag är ganska mycket tillbaka, äntligen så har jag något roligare att erbjuda er. Just nu så Anton och jobbar, jag är hemma och sjuk. Försöker plugga inför imorgon och längtar efter sommaren. På fredag så klipper jag och ordnar ny frisyr. Längtar och är så jävla less på mitt hår så att jag vill ramla ihop. Mer då? En månad kvar till sommarlov. Jag ska dansa tills att jag inte kan andas och sen så ska jag dansa lite mer. Här har ni en lista. Som jag lyssnar på varje dag varje vecka. Kram

Kommentera inlägget (2 kommentarer)